Göm menyn

Kemi

Frågor och svar

Tidigare frågor och svar om kemi


Kevin frågar: När jag skulle baka bröd använde jag torrjäst, socker och vatten. Vattnet var väldigt varmt, runt 60 grader. Min deg jäste då inte någonting. Antar att det var temperaturen i vattnet som påverkade jästen. Varför "dör" jäst vid så höga temperaturer?

Nils-Ola Persson svarar: Det har med enzymerna att göra. De flesta enzymer ”dör” vid ca 60 grader eftersom deras molekylstruktur förändras. Jästceller är ju levande organismer med begränsad hållbarhet för höga temperaturer. Man bör inte gå över 45 grader vid jäsningen.


Kent Andersson frågar: I råolja finns 2-5 % mätbart vatten. Finns det mera, ej mätbart vatten, som är bundet på annat vis?

Nils-Ola Persson svarar: Vatten har mycket låg löslighet i ren mineralolja, som ju utgörs av kolvätemolekyler. Dessa är mycket opolära (liten uppdelning i delar med positiv resp. negativ laddning). Ej mätbart vatten måste väl avse att det inte kan mätas med någon bestämd analysmetod. Eftersom jag inte vet din källa, kan jag inte svara på frågan. Möjligen avses med mätbart vatten sådant som direkt kan avskiljas genom centrifugering (olöst). Ett sätt är att mäta toppar från ev. löst vatten är med med t.ex. infraröd spektroskopi, där topparna blir ganska intensiva från vatten, dock kan de störas av alkoholer. Ett annat sätt är att tillsätta något torkat vattenfritt salt, som till exempel magnesiumsulfat, låta det reagera med oljan en tid ev. med omrörning filtrera bort saltet med upptaget vatten och sedan väga resten. Viktminskningen ger då ett värde på vatteninnehållet. Det klassiska sättet att mäta vatteninnehåll, är med Karl-Fischer-titrering, som bygger på en blandning av jod, pyridin, svaveldioxid och metanol, som tillsätts det ämne vars vatten skall bestämmas, dvs. oljan. En färgförändring visar när ändpunkten uppnåtts. Mer om denna metod finner du på:

http://en.wikipedia.org/wiki/Karl_Fischer_titration

Speciell titrerutrustning för analysen är kommersiellt tillgänglig.


Anna Johansson frågar: Vad är ingrediensen "pentaerythrityl hydrogenated rosinate" i t. ex. mascara? Jag undrar också om man säger man "hydrerad" eller "hydrogenerad" på svenska?

Nils-Ola Persson svarar: På svenska bör den heta hydrerad pentaerytritol-rosinat och är en ester av en stabiliserad hartssyra och den fyrvärda alkoholen pentaerytritol (C(CH2OH)4). Hydreringen innebär just stabilisering mot oxidation genom att omättade kol-kol bindningar mättas med vätgas. En strukturformel visas nedan på pentaerytritolrosinat:

bild på strukturformel

Som synes kan en pentaerytritolalkohol vara förestrad på flera ställen. Eventuell hydrering sker på den omättade ringen. Ämnet är troligen färglöst och används som konsistensgivare, dvs. hindrar mascaran från att rinna.

”Hydrerad” och ”hydrogenerad” är båda korrekta svenska ord, jag skulle kanske föredra hydrerad eftersom ”hydrogenerad” troligen är en nyhet från engelskan. Sedan finns också "hydratiserad" som betyder att en förening har tagit upp vatten vilket ju är en annan sak.

 


Magnus frågar: Om järn (eller annat grundämne) är organiskt bundet så betyder det väl att det inte är lika tillgängligt för växtligheten? Frågan är hur detta påverkar hur järn färgar vatten.

Nils-Ola Persson svarar: Järn löst i vatten finns primärt i form av joner som kan vara två- eller trevärda. Rena lösningar har då ljust blågrön resp. starkare brungul färg. Färgerna beror på att jonerna drar till sig vatten som ett skal (hydratvatten) så att sex vattenmolekyler bildar ett oktaedriskt komplex (varje vattenmolekyl motsvarar sidan på en kub) med järnjonen i centrum. Detta ger ett elektriskt fält så att olika elektronmoln får olika energi. när elektronerna hoppar mellan olika nivåer, upptas eller avges energi i form av ljus, och det är det vi uppfattar som färg. Rent metalliskt järn är färglöst därför att inga sådana fält omger atomerna där. Det järn som uppges som organiskt bundet, sitter däremot i komplex som ingår i större molekyler och får starkare färg från dessa. Ett exempel är hemoglobin som finns i blodet. Det har ju intensivt röd färg därför att järnjonen här är omgiven av en närmast kvadratisk krans av kväveatomer och de övriga platserna i oktaedern är besatta av andra atomer. Liknande grupper finns i växternas klorofyll (dock med magnesium i stället för jarn). Båda dessa proteiner är svagt lösliga i vatten, men finns ju i cellvätska som i sig inte är klar vätska. Metalliskt järn är inte mätbart lösligt i vatten, eftersom det inte bär laddning växelverkar det inte bra med de polära vattenmolekylerna.


Alva frågar: Vi är ett gäng som håller på att utveckla ett cykellås som inte fryser vid låga temperaturer. Vi funderar på om det skulle fungera att ha något slags ämne i låset som blir varmt när man skakar på det.

Nils-Ola Persson svarar: När ett cykellås har frusit är det troligen iskristaller som bildats mellan olika metalldelar och håller ihop dem så att låset inte vill öppna sig. För att smälta isen behövs värmeenergi, som alltså skall tillföras genom skakningar eller på annat sätt. De handvärmare som säljs och används vid kalla promenader och dylikt, lagrar värme genom att lämpliga blandningar av natriumacetat värms upp så att en lösning uppstår. Denna lösning kan sedan hållas kvar i ett underkylt icke-jämviktstillsånd tills man behöver värma händerna. Då trycker man på ett metallbleck som klickar och därmed initierar kristallisationen och en mängd värme frigörs på kort tid. Att åstadkomma upplösningsvärmet direkt i ett cykellås är ju svårt, det är bättre att i så fall använda värmen direkt på låset. Jag kan tänka mg att det bästa hjälpmedlet är ett litet batteri som ger värme genom ett litet motstånd som sedan värmer upp låsets inre och får det att lossna. Eftersom reaktionen i batteriet är kemisk från början är detta ett effektivt sätt att använda kemisk energi till smältning av isen. Ett grundläggande problem är ju att effektivt omvandla skakenergin till att smälta isen i låset. Dessutom måste ju den förbrukade energin ersättas till nästa gång låset skall öppnas. Det är svårt att räkna på, men jag tror att det krävs rätt intensiv skakning för att få ihop tillräckligt mycket energi för att smälta isen, effektiviteten blir ju säkert långt ifrån 100%.


Anna frågar: Jag är intresserad av att veta mer om kopparens motståndskraft mot korrosion.

Nils-Ola Persson svarar: Koppar är en ädelmetall som bland annat använts till mynt just därför att den är förhållandevis motståndskraftig mot korrosion och har en estetiskt tilltalande rödbrun färg, och till elektronik för sin goda elektriska ledningsförmåga. Den vanligaste formen av korrosion är ärg, som bland annat ger den vackra gröna färgen man ser på koppartak och vissa skulpturer. I torr luft kan kopparmetallen oxideras av luftsyret så att en- eller tvåvärd kopparoxid bildas (Cu2O resp. CuO). Detta angrepp av syre och/eller vatten sker mycket långsamt eller inte alls. I vanlig atmosfär med fukt och luftföroreningar bildas den gröna ärgen (patinan) som är basiskt sulfat (Cu4(OH)6SO4 via sulfid, CuS), och/eller karbonat (Cu2CO3(OH)2), i kusttrakter även klorid (från kloridjon i havsvattnet). Svavlet kommer från luftföroreningar. Med syror kan koppar reagera och bilda salter, i vattenlösning bildas då tvåvärda kopparjoner med typisk blå färg i vattenlösning. Koppar löses direkt av salpetersyra och varm koncentrerad svavelsyra (oxiderande syror). Mot baser är metallen mer motståndskraftig, men koncentrerad natriumhydroxid kan lösa den under vätgasutveckling.


Tintin frågar: När jag blandar några matskedar socker med vatten blir blandningen klar och inget socker syns på botten. Gör man detsamma med salt, tränger vattenmolekylerna in i saltkristallerna och isolerar jonerna från varandra. Men varför uppför sig socker på detta sätt?

Nils-Ola Persson svarar: Med saltet är det som du skriver, vattenmolekylerna omger jonerna så att de inte kan sammanfogas av den elektrostatiska attraktionen. Detta beror på att vatten är en polär molekyl där syret bär en viss negativ laddning och de båda väteatomerna positiv (totalt är molekylen neutral). ”Syreändan” av vattenmolekylerna dras då till den positiva natriumjonen och vätena till kloridjonen som är negativ.

När det gäller sockermolekylerna bildas inga joner vid upplösning. Ämnet kan däremot växelverka med omgivande vattenmolekyler genom att de bär många hydroxidgrupper (-OH) som lätt binder till vatten genom s.k. vätebindningar. De uppkommer genom att väteatomerna bara har en elektron som deltar i bindningen till syret. ”Bakändan” av väteatomen drar då till sig elektroner, som inte deltar i någon bindning, från syret i någon annan molekyl och en svagare, men dock verksam bindning uppstår. Detta kan ske mellan både väten och syren från antingen vatten eller sockermolekyler. Sådana bindningar finns för övrigt i både flytande och fast rent vatten och gör att vatten kokar vid ovanligt höga temperaturer för att vara en så lätt molekyl.


Micke frågar: Hur kan man elektrolysera guld ur en vätska som består av kungsvatten (salpetersyra, saltsyra och destillerat vatten) och innehåller elektronikdelar?

Nils-Ola Persson svarar: Metaller brukar indelas i den så kallade spänningsserien som är ett mått på hur ädel metallen är. Den anger i princip vilken spänning som kan tas ut ur en elektrisk cell som på den positiva sidan består av ett metallbleck av den angivna metallen doppad i en 1-molar-lösning av dess jon, och på den negativa sidan en vätgaselektrod (vätgas bubblas upp mot en platinaelektrod neddoppad i en 1-molar-lösning av vätejon=saltsyra). Guld, som är ädlast ger då 1,50 resp. cirka 1,68 för trevärd resp. envärd jon, och sedan silver och koppar med 0,80 resp. 0,34 (tvåvärd). Detta innebär att guld i princip skulle kunna reagera av sig själv från jon i vattenlösning till ren metall. Dock måste det finnas något i lösningen som kan donera de elektroner som behövs för att guldjonerna skall kunna reduceras till metall.

Au+(aq) + e- > Au(s) eller motsvarande för trevärd jon.

(aq) anger att guldjonerna är i vattenlösning. Detta gäller även vid elektrolys, om guldjonerna reduceras vid katoden (negativ) så måste elektroner tas från någon oxidation vid den positiva anoden. Eftersom jag inte vet vad du har för negativa joner i din vattenlösning eller dess koncentration har jag svårt att ge någon anvisning för vad du behöver för spänning. Rent allmänt kan sägas att, givet samma anodreaktion, bör guldet falla ut först, men om dess koncentration ligger mycket under den för joner av koppar, silver eller någon annan metall (eller vätgas?), som kan finnas är det inte säkert. Har du en klar vattenlösning som stått sedan 1994 är det mycket svårt att förutse vad som faller ut först. Dessutom har man alltid att ta hänsyn till överspänningen som är en extra spänning som behövs för att starta och hålla igång reaktionen, och som bl.a. beror på reaktioner på elekrodytan.

Har du elektronikskrot finns en process för utvinning på följande hemsida:

http://guldprospektering.se/hur-du-renar-affinerar-guld-ur-mobiltelefoner-kretskort-datorer-elektronik/

Jag har dock lite svårt att bedöma sidans tillförlitlighet. Har du en vätska som kan vara kungsvatten som stått sedan 1994 har den antagligen förändrats så det är svårt att veta om om guldet finns i vätskan som joner eller i ev. fast fas som fallit ut. Man måste också betänka att det är starka kemikalier det handlar om. Kungsvatten kan utveckla klorgas och kväveoxider, som båda är mycket giftiga och kan ge lungskador. Man måste alltså arbeta i dragskåp. Dessa gaser kan också utvecklas vid elektrolys. De starka syrorna salpeter- och saltsyra är var för sig dessutom mycket farliga för ögonen, så skyddsglasögon eller ev. visir bör användas. När vätskan skall kastas, får man inte ösa ut den direkt i avloppet, syran kan förstöra avloppsledningen. I punkt 5. anges dessutom att man behöver har tillgång till en ugn som kan värma upp till 1 500 grader.

Ett alternativ som du kanske bör överväga är att försöka sälja det du har till någon industri t.ex. Boliden. De har en anläggning som beskrivs på följande sida:

http://yttra.se/boliden-inviger-ny-anlaggning-for-att-atervinna-guld-och-koppar-ur-mobiltelefoner/

Du bör då veta storleksordningen på hur mycket guld som kan finnas i din lösning.


Fråga: Varför är bensin mer brandfarligt än fotogen och dieselolja? /Naima

Svar: Bensin innehåller molekyler med en i genomsnitt lägre molekylvikt (molmassa) än fotogen och dieselolja. Då får de ett högre ångtryck och reagerar därmed lättare i gasform med luftsyret. Det är därför man måste förgasa bensinen för att den skall tända i t.ex. en bilmotor. Dieselmotorer måste arbeta med högre kompression och temperatur, det gör dem mer effektiva och bränslebesparande.

Vänligen, Nils-Ola Persson


Fråga: Vilket ämne/komponent i citron svarar för den blekande effekten då saften smörjs in i hår eller på hud för att sedan naturligt blekas i solen? /Maria

Svar: Citronsaft innehåller citronsyra, 2-hydroxipropyl,1,2,3-trikarboxylsyra, som är en ovanligt sur organisk syra. Den har blekande inverkan genom att den omvandlar färgade ämnen från basisk till sur form, vilket ofta ger upphov till färgförändringar. Av detta skäl är t.ex. citronte ljusare i färgen än vanligt svart te. Blekningen i solen kan bero på att det surgjorda färgämnet lättare blir föremål för solblekning. De ämnen som svarar för hårfärgen är eumelanin och feomelanin, där den förra ger upphov till mörkare färger. Båda är proteiner med sura och basiska grupper som kan påverkas av pH (surhetsgrad).

Vänligen, Nils-Ola Persson


Fråga: Ibland smakar det hembakade brödet jäst. Enligt jästbolaget kan orsaken vara att brödet har jäst för kort tid. Men borde inte jästcellerna föröka sig när de äter av sockerarterna i degen? Min idé är alltså att brödet smakar jäst om det fått jäsa för länge. /Ingrid Timle

Svar: Vid jäsningen omvandlas olika sockerarter - mest stärkelse och eventuellt tillsatt sackaros - till maltos, som sedan med hjälp av enzymet maltas blir glykos som i sin tur blir alkohol och koldioxid.

Viktigast är nog bildningen av koldioxid, som gör att brödet häver sig av att koldioxiden stannar kvar i degen och bildar blåsor som gör degen lättare och fluffigare. Dessutom bildas en liten mängd aromämnen som ger smak. En förklaring till att deg, som fått jäsa för kort tid, smakar jäst skulle kunna vara att aromämnena inte bildats så mycket med följd att jästsmaken framträder. Hur mycket en jästkultur hinner tillväxa under ett bak är svårt att veta, troligen beror det i hög grad av temperaturen.

Vänligen, Nils-Ola Persson med bistånd av Uno Carlsson


Fråga: Finns det olika varianter av koppar, som vid förbränning kan bli gröna eller blå? /Per

Svar: Koppar som ren metall finns bara i en form, den bekanta rödaktiga metallen. I mässing kan den synas som bidragande till den gula färgen, den andra metallen i legeringen är zink, som är gråvit i ren form. I kemiska föreningar föreligger kopparn i jonform (salter) där kopparn då är en- eller tvåvärda joner. Den har då oxiderats, dvs. förlorat en resp. två elektroner från sina atomer, något som då måste kompenseras med någon negativ jon. Detta kan också kallas förbränning. Ett enkelt exempel är den ärg (blågrön) som bildas i fuktig luft på t.ex. koppartak och som utgörs av olika tvåvärda salter, ofta dubbelsalter som Cu4(OH)6SO4 eller Cu2(OH)2CO3. Vad det blir beror på halten och arten av luftföroreningar, t.ex. bildas det senare karbonatsaltet lättare i tätorter där koldioxidhalten i luften är högre. Ett koppartak blir oftast svart i början på grund av bildning av kopparsulfid (CuS, ev. via Cu2S, som är envärd kopparoxid).

Kopparsalter har ofta blå färg, som t.ex. kopparsulfat. Det bekanta blå kopparsulfatet, förr också kallat kopparvitriol, är ett hydratiserat salt. Formeln är CuSO4x5H2O. Fyra av de fem vattenmolekylerna binder direkt till koppar(II)-jonerna och man får ett komplex (tetraakvakomplex). Sådana komplex absorberar ofta synligt ljus och får därmed färg. Om man torkar saltet kommer vattenmolekyler att successivt avgå och när saltet är helt vattenfritt är det helt färglöst. Med andra motjoner kan andra färger fås. Koppar har också två oxider, envärd Cu2O, som är röd, tvåvärd CuO, som är svart.

Någon metall som ger blå oxid kan jag inte påminna mig. Däremot kan olika metallytor bli blåanlupna genom ett oxidskikt, med det beror mest på interferensfenomen i det tunna ytskiktet.

Vänligen, Nils-Ola Persson


 

Fråga: När man späder ut 1 liter alkohol innehållande 96% volymprocent med 1 liter vatten så får man inte en vätska som innehåller 48 volymprocent alkohol. Hur är det möjligt? /Jesper

 

Svar: Anledningen till detta är att molekylerna är olika och därmed växelverkar olika. Rent vatten (vätska) består av två väteatomer och en syreatom. Dessa atomer binder till varandra med kovalenta bindningar med ca 109 graders bindningsvinkel. I fast form (is) binder sedan varje syreatom med svagare s.k. vätebindningar till ytterligare två väteatomer i närliggande vattenmolekyler så att en regelbunden struktur uppkommer. I vätskan finns åtskilliga brott i denna struktur så att små ”mikroisberg” uppkommer och vätskan därmed flyter. Isstrukturen är dock rätt voluminös. När man tillsätter etanol (C2H5OH) tränger dessa molekyler in mellan vattenmolekylerna och gör strukturen mer komprimerad. Denna varierande volym som en genomsnittlig molekyl upptar kallas partiell molvolym, och gäller för en mol molekyler (ca. 6 x 1023 st) och varierar för både etanol och vatten beroende på blandningens sammansättning. Ur tabeller kan man räkna fram att när man blandar ihop 1000 ml vatten och 1000 ml 96% etanol får man bara ca 1930 ml blandning just därför att molekylerna drar ihop sig. Volymprocenten blir nästan 47 % alkohol.

Vänligen, Nils-Ola Persson


Fråga: Vi stoppade vår nya köttkvarn i aluminium i diskmaskinen. Kvarnen oxiderades till en svart avlagring. Kan vi få ett tips hur man blir av med den? /Harry Lund

Svar: Aluminium är i grunden en oädel metall som lätt oxideras, men i luft täcks den av ett tunt men ogenomträngligt skikt av aluminiumoxid som sedan skyddar den mot djupare angrepp. Vid eloxering (anodisering) kan man göra det skyddande skiktet tjockare och ev. komplettera med något färgämne. Oxidskiktet är känsligt för både sura och basiska lösningar (pH <4 resp. >9) då skiktet kan försvinna och ytan förändras. Diskmedlet gav troligen en basisk lösning. Kanske kan man lösa bort det svarta igen, men jag tror mer på mekanisk polering och därefter bara mekanisk disk. Eventuellt kan tillverkaren eller säljaren av köttkvarnen ge råd. På ett webbforum (http://www.webforum.nu/showthread.php?t=142941) fick man rådet att diska försiktigt för hand med ättiksyra eller oxalsyra. Prova ev. på någon liten del.

Vänligen, Nils-Ola Persson


Fråga: För att uppnå en gammal "look" när man bygger en ny gitarr så är ett knep att låta nya nickeldelar exponeras för ånga från saltsyra. Men en mikrofon har delar som man inte vill exponera för saltsyra. Kan man täcka alla övriga delar utom mikrofonkåpan med plastpåse och tejp, eller kan ångan tränga igenom? /Håkan

Svar: Jag tror det blir ett riskabelt försök. Både vattenånga (H2O) och klorvätegas (HCl) består av små molekyler som över tid bör kunna sippra igenom de flesta plastmaterial. Mer ogenomträngliga material som t.ex. ingår i skyddshandskar brukar vara tjockare och därmed svårare att täta i anslutningarna. Mitt råd är nog att göra ett experiment med inneslutning av något föremål av de material som ingår i mikrofonen (kanske en kasserad mikrofon?) och se vad som händer. Bäst är säkert om man kan skilja mikrofonkåpan från innanmätet och behandla kåpan för sig. Jag hittade en firma som tycks utföra liknande arbeten: http://www.mojorelic.se/ Lycka till!

Nils-Ola Persson


Fråga: Det har hänt att vi tinat upp en påse räkor för att skala och äta. Det har sedan slagit mig att räkrester och ofärsk urin har lukter som påminner om varandra. Hur kommer det sig? /Thomas Ålander

Svar: Troligen rör det sig om svavel- eller kväveföreningar i båda fallen, eftersom de har en utpräglad lukt. Urinlukt är dock något som beror mycket på vad personen ätit eller druckit före urineringen. Analyser av urin har gjorts va bl. a. NASA enligt hemsidan: NASA Contractor Report No. NASA CR-1802, D. F. Putnam, July 1971 varav framgår att det kan handla om svavelföreningar eller aminer (kväveföreningar, kemiskt besläktade med ammoniak), som är orsaken. Fiskrester som luktar illa innehåller ofta trimetylamin, N(CH3)3, som också har en karakteristisk lukt. Svavelföreningar finns dock i organisk form, 77 mg/l, i urinen och de kan då omvandlas till svavelväte genom bakterier när urinen kommit ut. Urinen är normalt bakteriefri i urinledaren men finns i den yttre miljön. Svavelföreningar finns också i fiskrester. Svavelväte ger en typisk lukt av ruttna ägg.

Vänligen, Nils-Ola Persson


Fråga: Hur kommer det sig att målarfärg stelnar när det stryks eller sprayas på en yta? /Johan

Svar: Alla vanliga färger eller lacker innehåller fyra huvudsakliga komponenter: Lösningsmedel, bindemedel och pigment (ej för klarlack) och, ibland, tillsatser. Lösningsmedlet tjänar till att göra färgen tillräckligt lättflytande för att kunna läggas på med pensel eller roller alternativt gå igenom ett sprutmunstycke på tillfredsställande sätt. Förr var lösningsmedlet oftast något organiskt petroleumbaserat som nafta eller etylacetat, nu är det ibland vatten av miljöskäl, särskilt för målning inomhus. Bindemedlet är det som gör den torra färgens yta hård och beständig. Pigmentet ger färg och kan vara en metalloxid eller någon färgad organisk molekyl.

När färgen lagts på och torkar sker två saker: Lösningsmedlet avdunstar och bindemedlet härdar (stelnar). Avdunstningen innebär att tjockleken av färgskiktet minskar och molekylerna kommer närmare varandra. De kan då bilda nya bindningar som ger ökad styrka och hårdhet. Luftsyret spelar här ofta en bidragande roll. Detta gäller särskilt för oljebaserad färg, t.ex. med linolja. Andra bindemedel består av två eller flera sorts molekyler som reagerar med varandra ibland under avspjälkning av vatten. Exempel är polyuretaner eller polyestrar. Till dessa kan ibland vara tillsatta katalysatorer som påskyndar reaktionen. Andra tillsatser kan vara bakteriedödande medel i vattenbaserad färg för att hindra att mikroorganismer ger sig på bindemedlet i färgburken.

Vänligen, Nils-Ola Persson


Fråga: Skulle det vara kemiskt och tekniskt möjligt att skapa en vätska, som man häller i toaletten innan man urinerar. När urinen blandas med vätskan bildas en färg som visar att man saknar t ex D-vitaminer i kroppen. /Nickolas

Svar: Vitaminer är organiska ämnen som i små mängder dock utgör ett nödvändigt tillskott för en levande organism. I dagligt tal brukar man mena de ämnen som gäller för människan och då räknar man med 13 stycken varav 8 är B-vitaminer. Det du beskriver verkar svårt, i varje fall med ett och samma reagens för alla vitaminer på en gång.

Dessutom skall ju vitaminerna tas upp från t.ex. föda för att nyttiggöras i kroppen. Urinen är ju en utsöndringsprodukt, så om vitaminet går ut den vägen har man troligen försämrad upptagningsförmåga. Blodprov bör då ge bättre besked. När det så gäller det kemiska så gäller att de flesta färgförändringar hos organiska ämnen beror på att pH förändras och jag tror inte att man har en så markerad färgförändring genom brist på något vitamin att det skulle märkas otvetydigt i urin på det sätt du beskriver. Hur man ser färgen beror ju också på den färgen urinen har vid tillfället utan något tillsatt reagens, vilket kan variera mycket mellan individer och över tid för en enskild individ. Ett exempel jag själv sett är vad förtäring av rödbetssoppa kan åstadkomma. För vissa fall kan man kanske i stället använda mätstickor, som dessutom ger mindre mängd föroreningar i avloppet.

För mer detaljerad upplysning om vitaminer hänvisas till Livsmedelsverket, http://www.slv.se/grupp1/Mat-och-naring/Vad-innehaller-maten/Vitaminer/

Vänligen, Nils-Ola Persson


Fråga: Jag har strött ut järnsulfat på gräsmattan utspädd i vatten, varvid det kom stänk på mina kläder som jag icke får bort i tvätten. Kan jag få bort dem på något sätt? /Allan

Svar: Det finns två sorters järnsulfat, järn(II)sulfat och järn(III)sulfat, som har två- resp. trevärda järnjoner. Jag tror det är tvåvärt du använt eftersom det används för att ta bort mossa. Har det blivit rödbruna (rostfärgade) fläckar på byxorna beror det på att det har bildats trevärd oxid, som i princip är rost. Det kan tas bort med vinsyra- eller citronsyralösningar. Detaljer finns på hemsidan http://www.klaeder.nu/skoetsel.html?subpage=flackar

Järn(II)-joner brukar ge svagt blågröna fläckar som inte syns så lätt, och dessutom lätt oxideras till järn (III) enligt ovanstående. Om det jag skrivit inte stämmer, återkom gärna.

Vänligen, Nils-Ola Persson


Fråga: I kemin lär vi oss nu om kovalenta bindningar mellan atomer, och vi har lärt oss att en dubbelbindning mellan två molekyler resulterar i en lägre energinivå för molekylen än vad en enkelbindning generellt gör, alltså att molekylens energi blir lägre med dubbelbindningen än med enkelbindningen, men varför är det så? /Vilgot Hillbom

Svar: Kovalenta bindningar uppkommer ju genom att oparade elektroner i två atomer bildar ett bindande elektronpar som delas mer eller mindre lika, beroende på om det är två atomer av samma sort eller olika som binds samman. De oparade elektronerna i ensamma atomer kan bilda en bindande och en antibindande elektronbana (orbital). Den bindande har lägre energi, den antibindande högre än ensamma elektroner. I klorväte (HCl) har den ensamma väteatomen en elektron och kloratomen sju i det yttre elektronskalet (L). De båda elektronerna går då som ett par in i ben bindande och det bildas en enkelbindning, där klor har en större del av elektronparet, eftersom det är mest elektronegativt (längre till höger i periodiska systemet).

Dubbelbindningar visas bäst med gasen eten (H2C=CH2), som används vid plastframställning. Om vi inleder med två H2C-fragment, har varje kol två elektroner. Då kan de först tänkas bilda en enkelbindning mellan kolatomerna på samma sätt som ovan. Dock har båda kolatomerna därefter ytterligare varsin oparad elektron, som kan bilda ytterligare en bindning, varvid vi får en dubbelbindning. Detta tillstånd har lägre energi än det med de två oparade elektronerna och därför blir det slutresultatet. För att bryta en dubbelbindning går det åt mer energi än för en enkelbindning. Värdet för en C-C-bindning är 368 kJ/mol (etan) och för dubbelbindning 720 kJ/mol (eten).

Vänligen, Nils-Ola Persson


Fråga: Hur mycket koldioxid kan behövas för att bygga upp 10 kg grönmassa?  Är det gram, hekto eller kilo det rör sej om? I mitt aktuella fall gäller det jordärtskockor. /Bengt Flärdh

Svar: Grunden för koldioxids omvandling till biomassa är fotosyntesen:

 

                             6 CO2 + 6 H2O  ->  C6H12O6 + O2

                             koldioxid         glukos (kolhydrat)

 

Räknar man på 10 kg glukos enligt ovan får man att det motsvarar ca 14, 7 kg koldioxid.  Nu är ju grönmassa inte ren glukos. För att få fram andra kolhydrater, proteiner och annat som ingår i jordärtskockor sker en mängd kemiska omvandlingar, som i vissa fall kräver kvävetillförsel (ökad biomassa) och t.ex. avspaltning av vatten (minskad biomassa). Dessutom kommer en del ämnen upp genom rötterna i form av vattenlösning, vars andel i totalmassan är svår att veta.

Mängden koldioxid som förbrukas blir troligen avsevärt större. Det kan nämnas att 14,7 kg koldioxid som ren gas tar upp en volym av ca 8 kubikmeter vid atmosfärstryck.

Vänligen, Nils-Ola Persson


Fråga: Driver ett litet tenngjuteri och har börjat fundera på hälsoriskerna. Bildas det farliga ångor när man smälter tennet (Sn92%, Sb6%, Cu2%)? Är slipdammet från tennet skadligt? /Björn Borg

Svar: Du använder i alla fall inte bly, som var den stora boven vid lödning förr. Tenn har nivågränsvärdet för fasta dammpartiklar 2 mg/m3, koppar 0,2 mg/m3 och antimon 0,25 mg/m3 enligt Arbetsmiljöverkets gränsvärdeslista (AFS 2011;18). Tennet har ju högst värde (mest tolererbart) och det har du ju den största andelen av. Samtliga värden gäller för inhalerbart damm. Vad som gäller för ångor i ditt system av tre komponenter är svårt att ange, dessutom beror ångtrycket mycket av temperaturen på smältan. För mer detaljerade anvisningar hänvisar jag till något kemikalieföretag, t.ex. VWR international på https://se.vwr.com/ där detaljerade instruktioner finns i form av skyddsblad för de tre metallerna.

Däremot kan det ju finnas effekter av att alla tre metallerna förkommer samtidigt enligt ovan. Har du någon anställd gäller ju arbetsmiljölagen, så då bör du kontakta arbetsmiljöverket, http://www.av.se/?AspxAutoDetectCookieSupport=1

Du bör ha någon form av utsug där du arbetar och möjlighet att tvätta av metalldamm. Se anvisningarna för resp. metall.

Vänligen, Nils-Ola Persson


Fråga: Har hört att kaffebönor på något sätt skulle neutralisera näsan mot olika dofter. T.ex. används detta i parfymbutiker för att kunna dofta på många olika märken. Stämmer detta? /Mattias

Svar 1: Det stämmer att kaffebönor används i parfymbutiker. Det enda vetenskapliga belägget jag hittat finns i en artikel: Awaken olfactory receptors of humans and experimental animals by coffee odourants to induce appetite av Yaser Dorri m fl i tidskriften Medical Hypotheses Volume 69, Issue 3, Pages 508–509, 2007. Den kan sammanfattas med att att doftmolekyler från kaffe eller kaffebönor orsakar att doftämnen från parfym eller mat frisätts från doftreceptorer i näsan. Smak- och luktsinnena härrör ju från samma sensorer.

Det hela är dock inte okontroversiellt. Lukt och smak är ju subjektiva upplevelser. Vissa parfymerier använder kaffedoft för att öka kundens känslighet, andra inte. En del fakta finns på http://www.shenet.se/referens/lukt.html

Vänligen, Nils-Ola Persson

Svar 2: Ja, doftsinnet kan "ställas om" av flera olika ämnen, som gör att det blir lättare att uppfatta andra dofter. Såvitt jag vet är mekanismen inte fullt klarlagd. Omvänt finns det ju flera ämnen som mer eller mindre kan slå ut doftreceptorerna, under viss tid.

Sverre Sjölander


Fråga: Om man fått kaustiksoda i ett avloppsrör och detta har blivit till en stor stenhård cementmassa, finns det något som kan lösa upp denna? Eller är det bara att bryta upp köket och byta rören? /Ulrika Karlsson

Svar: Om det är ren fast soda som sitter i röret eller vattenlåset kan man försöka hälla syra i för att lösa upp massan. Använd en svag utspädd syra, t ex ättiksyra så det inte blir för varmt, särskilt om det gäller plaströr. Även metallrör kan fördärvas av stark syra. Syran löser upp sodan (som ju är en stark bas) och då avges mycket värme och det bildas vatten och salt (natriumacetat från ättiksyra). Det kan gå med enbart vatten också, men tar då längre tid. Fanns en propp i avloppet som skulle lösas upp kan ju  din ”cementmassa” vara något som bildades som reaktion med proppen och som är svårt för mig att ge råd om.

Vänligen, Nils-Ola Persson


Fråga: I vår familj försöker vi leva så giftfritt som möjligt, vilket bl.a. innebär att alla non-stickbehandlade matkärl är uteslutna. Jag har då en fråga angående alternativet bleckplåt. Vad jag förstår så består dessa ugnsformar av en tunn järnplåt som är förtennad. Finns det någon risk för upphettat tenn att omvandlas till det giftiga tributyltenn (TBT)? Lilla sonen fyller snart två och det hade varit trevligt att kunna baka en tårta till firandet. /Emilia

Svar: Jag kan inte hitta något om att tenn skulle innebära någon fara på det sätt du beskriver, varken på Livsmedelsverkets eller Kemikalieinspektionens hemsidor. Det står en del om att man inte skall förvara livsmedel i öppnade konservburkar över längre tid eftersom tillgång till luftsyre kan medverka till att metalliskt tenn löses ut, men då handlar det ju inte om tributyltenn, som är en metallorganisk förening med tenn. Även om det inte går att hitta någon form i något material utan förtenning, har jag svårt att tänka mig att en födelsedagstårta någon gång om året kan göra skada. Förr klädde man ju medvetet kopparkärl med tenn på insidan med tenn för att hindra koppar från att lösas ut. Hoppas det blir en god tårta!

Nils-Ola Persson


Fråga: Jag undrar hur Mendelejev kom fram till sin idé om periodiska systemet och att vissa grundämnen har samma egenskaper? /Raneen

Svar: Att vissa kemiska egenskaper gick igen hos flera grundämnen, t.ex. hur många syre- eller väteatomer de maximalt kan binda, var känt innan Dimitrij Mendelejev började arbeta med en bok om kemi. Han skall då ha gjort upp ett kortsystem med ett kort för varje då känt ämne och sedan lagt ut dem efter stigande (då kända) atomvikter. Han fann då att vissa egenskaper uppträdde med jämna mellanrum (periodiskt) om man lade in enstaka luckor, som han antog stod för ännu inte upptäckta grundämnen. I ett system, som Mendelejev publicerade år 1870 ser man att en lucka finns t.ex. vid massan 44 (grundämne 31), som numera heter gallium och vars egenskaper stämde väl med positionen vågrätt och lodrätt i rutnätet. Gallium upptäcktes först 1875 och detta och flera andra nya grundämnen blev ett starkt bevis för systemets giltighet. Mendelejev var inte ensam om sin upptäckt, olika forskare hade arbetat efter samma principer tidigare, men han var först med att publicera ett fullständigt system med den tidens kända grundämnen. Något senare publicerade Lothar Meyer, en tysk kemist, ett likartat system, så vitt man vet helt oberoende av Mendelejev. Flera skillnader mot de system som nu används finns, de åtta grupper som visas har nu blivit 18 och en helt ny grupp har tillkommit: ädelgaserna, som nu är grupp 18.  Egenskaper hos elektronbanor  eller numera snarare elektronmoln, ligger också till grund för det nuvarande systemet.

Vänligen, Nils-Ola Persson


Fråga: Jag skulle vilja veta om det finns någon värmebeständig hydrofob kemikalie. /Marcus Petersen

Svar: Svaret beror på hur höga krav man har på värmebeständighet och vad man menar med det. Man kan mena att ett fast ämne inte skall smälta eller en vätska inte skall koka. Sedan skall ju inte molekylerna sönderfalla kemiskt, vilket så gott som alla ämnen gör (utom rena grundämnen) eller reagera kemiskt med något annat ämne (t.ex. syrgas) vid höga temperaturer. Paraffiner med högre molekylvikt har relativt höga kokpunkter men i närvaro av syre kan de självantända vid lägre temperaturer (t.ex. dekan, C10H22 kokar vid 174 grader C). Perfluorerade kolväten, som teflon, har hög termisk stabilitet och oxideras inte så lätt. Exempel på en vätska är perfluorodekalin, C10F18. Den kokar vid 142 grader C, och är kanske mest känd för sin förmåga att lösa opolära gaser.

Ytor av ädla metaller, t.ex. guld, är hydrofoba, men denna egenskap kan försvinna snabbt om ett hydrofilt ytskikt bildas, exempelvis oxider.

Generellt gäller att hydrofoba ämnen (som hatar vatten) är opolära, dvs. de innehåller bara bindningar mellan grundämnen med närliggande värden på elektronegativiteten. De kan också innehålla olika grundämnen, men molekylerna är uppbyggda på så sätt att de dipolära bindningsriktningarna tar ut varandra. Hydrofoba ämnen kallas också lipofila (gillar fett).

Ett sätt att undersöka om ett ämne är hydrofobt är att se hur en vattendroppe uppför sig på dess yta: om den blir ”kulformig” med liten anliggningsyta är ämnet hydrofobt. Dock är det av yttersta vikt att ytan verkligen är ren vid tillfället.

Vänligen, Nils-Ola Persson


Fråga: Syrefria sjö- och havsbottnar skulle kunna syresättas. Men hur löses all tillförd syrgas i vatten? /Bo G Eriksson

Svar: De sjö- eller havsbottnar det gäller är syrefattiga, d.v.s. har en syrekoncentration under mättnad. Det beror på att organismer som lever nära eller på bottnen tar syre till sin ämnesomsättning så att ett underskott uppkommer. Uppe vid vattenytan är dock vattnet i jämvikt med luften så att syre i princip har mättnadskoncentration. Detta syre kan dock inte diffundera (röra sig) till botten i den takt som krävs för att uppehålla mättnad, eftersom organismerna förbrukar det hela tiden. Om man snabbt pumpar ned antingen mättat ytvatten eller bubblar ned luft (eller rent syre?) får man genom omrörning en åtminstone temporär ökning av syrekoncentrationen så att normala förhållanden återställs. Detta sker ibland när stormar eller andra väderförhållanden gör att större vattenutbyte med Nordsjön uppkommer i Östersjön. Mer i ämnet kan man läsa på Havsmiljöinstitutets hemsida http://www.havsmiljoinstitutet.se/hav-och-samhalle/syrebrist/  Om framtida utsikter kan läsas på SMHI:s hemsidor vid http://www.smhi.se/forskning/doda-bottnar-kan-oka-i-forandrat-klimat-1.19893

Vänligen, Nils-Ola Persson


Fråga: Jag undrar över hur farlig kopparrost är om man fått det i sig. Hur blir kopparrost till, och vad kan den grön-blå beläggningen på äldre vattenrör av koppar vara? /Vesna D

Svar: Kopparrost är detsamma som ärg eller patina, och det är en blågrön beläggning som bildas på kopparytor som utsätts för något oxidationsmedel, vanligen luftsyre tillsammans med vatten och koldioxid. I vissa fall, t.ex. i samband med konstföremål, anses ärgen så estetiskt tilltalande att man anbringar den med hjälp av syror. Underst, närmast metallen, finns ett lager av röd kopparoxid (Cu2O). Ovanpå den, ett lager svart kopparoxid (CuO). Ytterst finns det synliga, gröna lagret som mest består av en 1:1-blandning av kopparkarbonat och kopparhydroxid.  Andra salter som kan ingå är sulfater om föremålet varit utsatt för surt regn, klorider från saltvatten, eller nitrater från fågelspillning. Har kopparrören du skriver om legat under jord, kan beläggningen ha annan struktur beroende på jordmånen.

Människokroppen behöver få i sig 2–3 mg/dag och normalt innehåller en vuxen människa cirka 80 mg. Om man får i sig en liten mängd koppar tas det inte upp nämnvärt i tarmen, och det man tagit in lagras inte utan utsöndras efter relativt kort tid. Om man lyckas bli förgiftad är symptomen kräkningar och diarré. En del data kan du hitta på sidan http://www.slv.se/sv/grupp1/Risker-med-mat/Metaller/Koppar/ eller http://www.faktaomkoppar.se/faq

Vänligen, Nils-Ola Persson


Fråga: Finns det ett enzym som aktiverar mangan? Vilken gen styr manganomsättning och på vilken kromosom sitter den? /Maria

Svar: Mangan är en metall som finns i jordskorpan som oxider, hydroxider m.m. Den mest kända formen är nog brunsten, MnO2. I havsvatten finns den i låg halt som tvåvärda joner, Mn2+. De finns i jorden, och i kalkjordar (högt pH) löser de sig dåligt och kan därmed ge upphov till brist hos grödor, så att man måste gödsla.

Syrebrist kan å andra sidan ge upphov till högre halter, som ger upphov till brunfärgning av blad m.m. För människan är det ett nödvändigt ämne som bör intas av människan i en daglig dos på 2,5 – 5 mg. Det transporteras i blodet av det järnbindande proteinet transferrin. I våra födoämnen finns det kanske mest i te, både traditionellt och rött (roibos). Brist på mangan kan förorsaka skador på skelettets tillväxt och på nervsystemet. Exponering för mangan i för höga doser kan leda till symptom som påminner om Parkinsons sjukdom (skakningar, stelhet m.m.), särskilt i kombination med järnbrist.

Om din fråga avser enzymer som aktiveras av mangan, dvs där Mn är en kofaktor och nödvändig för funktionen finns det en hel rad enzymer som har detta beroende. Några listas nedan. I t ex Wikipedia kan man sedan läsa om resp. enzyms funktion mm.

Lista på manganenzymer:

4-hydroxymandelate oxidase

Benzoyl-CoA reductase

Chloromuconate cycloisomerase

Cucurbitacin Delta23-reductase

D(-)-tartrate dehydratase

Dichloromuconate cycloisomerase

Dimethylmalate dehydrogenase

Galactosylgalactosylxylosylprotein 3-beta-glucuronosyltransferase

Galactosylxylosylprotein 3-beta-galactosyltransferase

Guanidinoacetase

Guanidinobutyrase

Guanidinopropionase

Methionine S-methyltransferase

Myo-inosose-2 dehydratase

Oxalate oxidase

Phosphoadenylylsulfatase

Phosphogluconate dehydrogenase (decarboxylating)

Plasmanylethanolamine desaturase

Polypeptide N-acetylgalactosaminyltransferase

Pyruvate, water dikinase

Tartrate dehydrogenase

Tryptophanamidase

Något om gener som styr dessa proteininsynteser kan vi inte hitta i tillgänglig litteratur.

Vänligen, Nils-Ola Persson och Uno Carlsson, professor i biokemi


Fråga: Jag undrar över detta med anoder på motorbåtars drev. Kan det stämma att Mg ska användas som offeranod i sötvatten och Zn i bräckt och salt vatten för att skydda drev och motordelar? Borde det inte vara tvärtom, ju bättre elektrolyt båten rör sig i, desto oädlare metall borde vara offeranod? /Ylva

Svar: Två saker driver en kemisk reaktion, termodynamiken som ger svaret på frågan om man är långt från jämvikt, dvs. om det finns drivkraft för reaktionen och sedan också kinetiken, dvs. hur snabbt den kan gå. Dina synpunkter om spänningsserien bygger på termodynamiken och verkar riktiga, ju längre till vänster i spänningsserien desto bättre offeranod. Vad sedan kinetiken beträffar beror den ju på förhållandena på offeranodens yta, t.ex. påväxt av olika biologiska organismer vilket varierar mellan salt, bräckt och sött vatten. Även benägenheten för att bilda oxidskikt på metallytan (passivisering) kan förstås inverka. Att förekomsten av salt i bräckt eller saltvatten ökar hastigheten är klart.

Vänligen, Nils-Ola Persson


Fråga: Jag söker efter en oförstörande metod att ta bort beläggningar på koppar, koppar/tonbak, nickel och bly. Beläggningarna består ofta i biologiska material (blod, vävnad) och av gips/betong (kalk), glas och asfalt. /Annika

Svar: Jag antar att oförstörande innebär att ingen kopparmetall avlägsnas från ytan vid rengöringen. För att kopparmetall skall gå i lösning behöver den oxideras till koppar(I)- eller koppar(II)joner. Något oxidationsmedel bör då finnas och det skulle ju kunna vara luftsyre, som alltid finns löst i svag koncentration i vattenlösningar. Med denna låga koncentration bör dock denna reaktion gå mycket långsamt, så att reaktionen är praktiskt taget oförstörande i fallet med 15 %-ig ättiksyra. Ammoniak kan vara lite förrädiskt, eftersom det bildar komplexjoner, Cu(NH4)42+, som driver koncentrationen av fria koppar(II)-joner till låga värden. Mer koncentrerade ammoniaklösningar är dessutom basiska vilket kan ge viss oxidation på ytan, vilket då ger mörk färg.

Jag rekommenderar att du försöker på någon likartad yta utan forensisk betydelse för ev. användning i sådant sammanhang. Finns standardmetoder bör nog de användas.

Vänligen, Nils-Ola Persson


Fråga: Förbränning av koldioxid tas i läroböcker ofta som exempel på en exoterm reaktion. Det som inte beskrivs närmare och jag skulle veta mer om är den värme/energi som ändå tillförs för att starta reaktionen. Borde man inte "räkna bort" den tillförda energin? /M

Svar: Koldioxid kan inte förbrännas, kolet är så oxiderat det kan bli. Det är förbränning av kol med syre till koldioxid som sker. Den värme som finns för att starta reaktionen räknas inte med när man skriver ut den energi som bildas vid reaktionen. I fallet med kol och syre sätter man grundämnenas energi till noll, fast de är ju inte så. Man har alltså just räknat bort tillförd energi som du skriver. Problemet är att man har ingen nollreferens för energi, så men har gjort en konvention som säger att rena grundämnen i sitt naturliga tillstånd och vid trycket en bar sätts till noll. I fallet med koldioxid frigörs vid förbränningen av kol 395 kJ/mol koldioxid. Man säger då att vid konstant tryck är reaktionsentalpin för C(s, grafit) + O2(g) > CO2(g) blir reaktionsentalpin = -395 kJ/mol. Minustecknet anger att energin frigörs, man anser att molekylerna sammanlagt har förlorat energi till omgivningen. Genom att mäta den energi som frigörs eller tas upp vid olika reaktioner kan man få fram reaktionsentalpin för andra reaktioner om de kan fås fram genom att kombinera kända reaktioner.

Detta kallas Hess lag och är en konsekvens av energins oförstörbarhet.

Vänligen, Nils-Ola Persson


Fråga: Hur kommer det sig att järnjoner kan ha två olika sorters laddningar, Fe2+ och Fe3+? /Artin

Svar: Alla atomer består dels av en kärna med positiv laddning och motsvarande antal elektroner så att positiva och negativ laddningar tar ut varandra i den neutrala atomen. Grundämnet järn har atomnummer 26 och har därmed 26 protoner i sin kärna. I kärnan finns dessutom ungefär samma antal neutroner, olika för olika isotoper. Den vanligaste järnisotopen har 30 neutroner och atomvikten blir då ca 56 atommassenheter (elektronernas massa är obetydlig). Det är antalet protoner i kärnan och motsvarande antal elektroner som helt bestämmer grundämnets kemiska egenskaper.

Elektronerna rör sig kring kärnan i olika ”skal”, fler med ökande atomnummer. Skalen har olika form och utsträckning i rymden (ligger inom ett klot med radien ca 1,2 Å, där en Å = 1/10 000 000 000 m). De delas in i s- p- och d-underskal. Skalen har dessutom olika nummer (1, 2, 3 …) som också kallas huvudkvanttal. Efter stigande atomnummer fylls de med elektroner så att i järn finns 1s (2st), 2s (2st), 2p (6 st) 3s (2st) 3p (6st) 4s (2s) och 3d (6 st). Metaller som järn har dessutom svårt att behålla sina elektroner om de kommer i kontakt med ämnen som drar dem till sig, som klor eller syre (elektronegativa). Om detta händer med järn, kommer atomen först att släppa de två 4s-elektronerna. Då har den ett underskott på 2 elektroner och blir då en tvåvärd järnjon, Fe2+. Om sedan en ytterligare elektron ”sugs av” är det optimalt att en 3d-elektron också offras. Detta beror på att i ett 3d-underskal kan finnas maximalt 10 elektroner och det är energetiskt fördelaktigt att ha underskalet halvfullt (10/2 = 5). Härav kommer att järn som rostar slutar som trevärt (Fe3+) i kontakt med luftsyre som ju är elektronegativt. Rost brukar beskrivas som järnoxidhydroxid, FeO(OH).

Fyrvärda joner är sällsynta så Fe4+ (eller högre laddning) kan bortses ifrån i fri form.

Vänligen, Nils-Ola Persson


Fråga: Min kemibok och internet påstår att det finns tre isomerer av pentan. Jag skulle dock vilja hävda ett även 2-etylpropan är en isomer. Är den det, och om inte så skulle jag vilja veta varför. Den har ju samma molekylformel som pentan. /Leila Numanovic

Svar: 2-etylpropan är ett olämpligt namn på 2-metylbutan (= isopentan). Man utgår alltid från den längsta ”raka” kolkedjan. De övriga isomererna är n-pentan och dimetylpropan (= neopentan).

Vänligen, Nils-Ola Persson


Fråga: Hur fungerar solskyddsmedel för att skydda oss mot solens ultravioletta strålning? /Mattias

Svar: Huden kan skyddas antingen genom att helt eller delvis täckas av något ogenomskinligt som försvagar strålningen, eller genom att något ämne som absorberar (tar upp) UV-strålningen och omvandlar den till energi och en eventuell kemisk reaktion. Exempel på de förra är zinkoxid och titandioxid och andra s.k. nanopartiklar. Flera av dessa är nu ifrågasatta därför att det kan finnas risk för att de tränger genom huden vidare in i kapillärblodkärl och sedan bidrar till att blodproppar bildas.

strukturformelEtt exempel på det senare är oktylmetoxicinnamat (OMC). I dess struktur finns många omättade kol-kolbindningar som kan ta upp UV-strålning. Dess struktur visas här intill.

Detta ämne har dock visat sig ha olika skadliga effekter, som framgår av följande sida: https://sv.wikipedia.org/wiki/Oktylmetoxicinnamat. Den kemiska effekten är alltså i flera fall obefintlig, det handlar bara om att fysiskt täcka huden.

Vänligen, Nils-Ola Persson


Fråga: Kan man få ut ström genom kol utan att släppa ut koldioxid? Finns det något som drar åt sig kol? Ungefär som en magnet men utan att dra till sig något annat. /Lina

Svar: Kol kan förekomma som rent grundämne i två former, grafit (finns t.ex. tillsammans med lera i blyertsstift) och diamant. Grafiten har i sin struktur rörliga elektroner och kan därmed leda ström från någon spänningskälla. Däremot kan man inte utan vidare få ut elektrisk spänning ur kol, som t.ex. ur ett batteri. Vill man ta ut elektrisk energi ur kol, får man bränna det och låta värmen driva ett kolkraftverk och då får man ovillkorligen ut koldioxid.

Kol är diamagnetiskt och kan inte göras permanent magnetiskt som t.ex. järn. Det kan påverkas av starka magneter, men inte så att man enkelt kan skilja det från andra ämnen direkt. Man skulle kunna ladda kolbitar elektrostatiskt, t.ex. positivt, och så låta någon negativt laddad kropp dra till sig kolbitarna, men då har man ju kol som inte är naturligt. Man gör så i elektrostatiska filter, men då får man ju även andra ämnen som bildar damm i filtret.

Vänligen, Nils-Ola Persson


Tidigare frågor och svar

Kemiförsök

 

Lektor Nils-Ola PerssonUniversitetslektor Nils-Ola Persson svarar på frågor om kemi.


Sidansvarig: karin.soderlund.leifler@liu.se
Senast uppdaterad: Fri Mar 13 12:09:56 CET 2015