Klimatforskning i gränslandet mellan vetenskap, politik och demokrati

När och hur blir vetenskap politik? Och vad innebär ett ökat expertberoende för vårt demokratiska samhälle? Detta är centrala frågor i Eva Lövbrands forskning.

Vetenskapen har länge varit en integrerad del av det klimatpolitiska landskapet. När FNs klimatkonvention framförhandlades i början av 1990-talet lutade sig världens beslutsfattare mot en växande kunskapsbas om människans påverkan på klimatsystemet. Det vetenskapliga påståendet att antropogena utsläpp av växthusgaser kan ha en farlig effekt på jordens klimat utgör själva grundpelaren i detta multilaterala avtal. Sedan 1997, när Kyotoprotokollet lades till klimatkonventionen, har vetenskapliga experter arbetat sida vid sida med nationella förhandlare för att nå fram till vetenskapligt informerade och politiskt gångbara lösningar på klimatproblemet.

Vissa har sett detta täta samspel som ett yttryck för en politisering av klimatvetenskaperna. Tillgången till expertkunskap har blivit en maktresurs i förhandlingarna som har använts flitigt av stater för att sätta agendan och vinna gehör för sina politiska positioner. Andra har varnat för en avpolitisering av klimatpolitiken. Den ökade komplexiteten i de internationella förhandlingarna innebär att det främst är de som har tillgång till expertis som kommer till tals. Genom att hänvisa till informerade expertresonemang kan centrala värdefrågor tonas ned och politiska dilemman neutraliseras.

I min forskning tar jag avstamp i detta täta samspel mellan kunskap och makt i klimatpolitiken. Istället för att se klimatvetenskaperna och klimatpolitiken som två separata domäner, har jag valt att studera hur de konstitueras och samverkar i ett intrikat socialt samspel. Delar av min forskning handlar om klimatvetenskapernas koppling till politisk styrning. I fokus är de vetenskapliga praktiker (klimatmodeller, satellitobservationer, mät och verifieringsmetoder) som gör dagens klimatpolitiska arrangemang tänkbara, trovärdiga och styrbara. Den nationella kolsänkan och den internationella utsläppshandeln är två rumsliga konstruktioner av klimatpolitiken som jag har valt att studera närmare.

En annan del av min forskning tar sig an klimatexpertisens normativa dimensioner. Om vi accepterar att klimatforskningen har politiska effekter, bör den i så fall underkastas demokratiska normer? Och vad kan en sådan demokratisk styrning av forskningslandskapet innebära i praktiken?

På de engelska sidorna ges en mer utförlig presentation av forskningsområdet. Du når dem genom länken här nedanför.

Presentation in English