Vågar röra vid det innersta

Intresset för människans komplexitet har lett till att Veronika Malmgren blivit både psykolog och författare. Förra året tog hon sin examen, samtidigt debuterade hon med en skönlitterär roman.

Gemensamt för psykologyrket och skrivandet är att använda sig själv som redskap, säger Veronika Malmgren när vi träffas på ett fik i Örebro där hon tillfälligt arbetar inom barn- och ungdomspsykiatrin.

– Att våga känna efter, lyssna inåt, stanna upp vid det som berör och bränner, inte skynda vidare. Det är förhållningssätt som fördjupar både mötet med patienten och den skönlitterära berättelsen.

I den processen ingår att utforska hur människan tänker, hur relationer fungerar och även att undersöka hur samhällsstrukturer påverkar.

En annan gemensam utgångspunkt för skrivandet och psykologin är att våga vara gränsöverskridande, är hennes erfarenhet.

– Gränserna kan utmanas, det är en del i arbetet. Även om det professionella psykologmötet också handlar om att ha strikta ramar och strukturer i kontakten med patienterna. Rollen som psykolog gentemot patienterna måste vara tydligt definierad, poängterar hon.

Boken »Gracie«, utgiven på det prestigefyllda förlaget Brombergs, fick fina recensioner. Den första kom strax före jul 2011, i tidningen Vi, och den var positiv.

– Det var en enorm lättnad, då kunde jag slappna av. I efterhand kan jag se hur jobbigt det var att gå och vänta på omdömena, man går nästan utan hud. Det är en märklig känsla att man ska bli bedömd på det där viset, att människor ska tycka en massa om det man har gjort.

Den första recensionen följdes av flera, hon fick mycket beröm. »Klockren debut av en författare som redan har hittat en egen röst, med ett grymt gehör för livet och mänskliga nyanser«, »vemodig, vacker och stillsam« var några av omdömena.

Gracie är en bok om vänskap i tonåren. Miljön är den sömniga landsortsstaden Manning i USA. Huvudpersonerna är 16-åringarna Klara och Penelope. Klara är utbytesstudent och åker snart tillbaka hem till Sverige, Penelope blir kvar, lämnad.

– Deras vänskap är komplicerad, precis så svårt som det kan vara ibland. Kanske inte minst under tonåren, man råkar bli vänner även om man kanske inte passar så bra för varandra.

Berättelsen är långt bort från highschoolfilmernas schabloner. Den har växt fram under många år, från dikt, till novell, till roman.

Veronika Malmgren har själv varit utbytesstudent och återvänder i historien till landskapet och miljön, men berättelsen är inte självupplevd.

– Jag har tagit intryck och minnen, rivit sönder, skakat om och hällt ut – och sett vad som kommit ut av det.

Hon har fått beröm för det avskalade språket, att det lämnar utrymme för läsarens egen tolkning och reflektion.

– Jag är jätterädd för att skriva folk på näsan, för att vara platt. Har istället fått jobba med att vara tydligare.

Boken refuserades först.

– Så som man blir, påpekar hon vant.

Men hon gav inte upp. Jobbade om den, gjorde ett nytt försök.

– Jag tyckte den var bra och värd att kämpa för.

Hösten 2009 kontaktade Brombergs henne, de ville ge ut den.

– Det kändes fantastiskt, säger Veronika Malmgren på det lika stillsamma, avskalade sätt som kännetecknar språket i hennes bok.

Så, mer konkret, vad gjorde hon, när hon stod där med ett eftertraktat kontrakt i handen?

– Jag köpte en liten flaska champagne vid centralen i Stockholm. Sen tog jag tåget hem till Linköping, det var en onsdag. Jag skulle på konsert på kvällen, Anna Ternheim på Saga-teatern, jag drack upp flaskan och sen gick jag på konserten. Och jo, jag ringde alla i min familj också.

Veronika Malmgren har alltid varit en skrivande person och nu, efter debuten, vill hon kunna kombinera skrivandet med psykologyrket. Kanske jobba som psykolog fyra dagar i veckan och använda resten av tiden till att skriva.

På psykologutbildningen har hon lärt sig vilka redskap man kan använda vid psykologisk behandling. Men vad inom psykologin hon ska rikta in sig på vill hon inte bestämma ännu, hon prövar sig fram. Snart lämnar hon Örebro och flyttar vidare till Stockholm och vuxenpsykiatrin.

– Yrket är så varierat, det är skönt att ha en bred utbildning i ryggen. Jag är i början av min karriär, det visar sig så småningom vad jag vill satsa på. Psykiatrin får bli mitt avstamp – kanske blir det arbetspsykologi sedan, eller något annat. Jag vill akta mig för att fastna för fort.

Parallellt med psykologjobbet arbetar hon på en ny roman, sitter gärna på fik och skriver för att komma iväg hemifrån, få en slags rutin.

– När jag skriver skapar jag en värld, ett rum som det är skönt att vara i.

Denna gång blir det en släktkrönika om tre generationer kvinnor, i nutid och förfluten tid. Så mycket mer vill Veronika Malmgren inte säga om den nya berättelsen. Annat än att hon ser på det hon skriver utifrån olika färgtoner.

– Om Gracie är skildrad i motljus och varma toner så ser jag den här som mörkare, suddigare och dovare, kanske i mörkgrönt.

Få se om det blir mer champagne.

Text Eva Bergstedt
Foto Vibeke Mathiesen
Ur LiU magasin nr 3 2012

• Namn Veronika Malmgren
• Studier Läste till psykolog vid LiU 2005 - 2011
• Fritid Tillbringar mycket tid i naturen. Har också nyligen överraskat sig själv med att börja springa.
• Läser just nu Havet av Martin Johnson och Monika Fagerholm

Sidansvarig: alumni@liu.se
Senast uppdaterad: Tue Oct 16 16:20:54 CEST 2012