Arbetsterapeut i Nya Zeeland

Ett utbytesår i Nya Zeeland gav Ulrika Hagenfalk mersmak. Det blev ytterligare fem år som arbetsterapeut i ett av de fattigare bostadsområdena utanför staden Wellington. Hennes möten med människor och natur har satt djupa spår.

Det började under studietiden på Linköpings universitet. Ulrika Hagenfalk läste till arbetsterapeut och ville pröva sina vingar ett år utomlands. Hon tog kontakt med ett universitet i Auckland i Nya Zeeland.

– Det blev en otrolig erfarenhet som jag skulle önska att fler fick pröva på, berättar Ulrika.

Utbytesåret gav henne möjlighet att se hur arbetsterapi kan bedrivas i ett annat land. Det blev också tillfälle till närkontakt med människor, natur och kultur.

– Nya Zeeland erbjuder ett helt otroligt varierande och fantastiskt landskap med öken, stränder, vulkaner, vinregioner, regnskogar och glaciärer.

Efter återkomsten arbetade hon en kort period i Sverige innan hon följde kärleken tillbaka till Nya Zeeland. Under fem år var hon sedan verksam som arbetsterapeut strax utanför staden Wellington.

Men det var inte bara att kliva in på ett sjukhus eller en vårdcentral och köra igång. Först måste hon visa att hon inte bara kunde sitt yrke utan även var tillräckligt bra på engelska och dessutom hade förståelse för landets kultur.

– Kulturen har ofta stor betydelse inte minst för maorierna, Nya Zeelands ursprungsbefolkning, men också för andra folkgrupper som immigrerat till landet.

Ulrika ger ett exempel.

– Bland maorier finns en sed att olika objekt som har med kroppen och döden att göra är ”tapu” – heliga. Dessa saker ska hållas strikt åtskilda från det som saknar det heliga. Att förstå vad detta betyder i det praktiska arbetet är viktigt för att kunna erbjuda vård som upplevs som respektfull och av hög kvalitet.

I Nya Zeeland, till skillnad från Sverige, finns det sedan några år också ett krav på alla arbetsterapeuter och sjukgymnaster att de kontinuerligt ägnar sig åt kompetensutveckling.

– Först kändes det lite jobbigt att behöva bevisa att man levde upp till detta. Men efter hand så kändes det mer som en fantastisk möjlighet och något som jag faktiskt saknat sedan jag återvänt till Sverige.

Under åren i Nya Zeeland arbetade Ulrika först inom akutvård och därefter inom hemrehabilitering. Mycket av teorier, metoder och praktiska verktyg var sig lika från Sverige.

– Att mitt dagliga arbete ändå såg lite annorlunda ut berodde nog mer på skillnader mellan befolkning, livsstil och kultur. Jag jobbade i ett av de fattigare bostadsområdena utanför Wellington. Många av mina patienter bodde trångt med flera generationer under samma tak, ibland utan bra isolering och värme.

Över huvud taget kan det vara svårt att hitta bra boende i Nya Zeeland. Det är ont om små lägenheter och brister i kvalitén gör att det kan bli ordentligt kallt inomhus på vintrarna.
En annan nackdel är den ständiga risken för jordbävningar och större vulkanutbrott.

Ändå är det de positiva sidorna som överväger när Ulrika berättar om hur det är att bo och leva i Nya Zeeland. Bäst är mötena med folket och den fina naturen. Det är aldrig långt till havet och det finns alltid mycket att göra i det fria.

– Färgerna, det blå havet och den gröna växtligheten, kändes starkare än jag upplever i Sverige. Människorna är glada, trevliga och generösa. Livsrytmen är mer lugn och avslappnad.

Nu är dock äventyret i Nya Zeeland över – åtminstone för denna gång.

– Jag och min sambo har flyttat till Sverige och fått jobb i Västerås. Jag jobbar numera på kirurgkliniken på Västerås lasarett, avslutar Ulrika Hagenfalk.

Text Lennart Falklöf

Sidansvarig: alumni@liu.se
Senast uppdaterad: Mon Aug 15 14:16:54 CEST 2011