Äventyr i Antarktis

Det svänger rejält i Carl Wernhoffs liv. I februari var han vid sydpolen och jagade fotoner i isande kyla. Nu siktar han mot teaterscenerna.

Carl Wernhoff fräser fram på snöskoter med en kamera i näven. Det är februari 2011 och han är på väg till jobbet på det internationella neutrinoteleskopet IceCube invid sydpolen.
Filmen lägger han ut på Youtube.

Tanken svindlar: dagens självklara kommunikation ställd mot de svaga fotonspåren från rymden, de som kan ge forskarna ledtrådar om universums uppbyggnad och egenskaper, mörk materia, strängteorin och annat märkligt.

IceCube har just blivit färdigställt efter sex års byggtid. Ner till 2,5 kilometers djup i den glasklara isen hänger detektorer på en slags strängar, 86 stycken. Sammanlagt 5 300 ljussensorer skickar information om 2,5 miljoner fotonträffar varje sekund, dygnet om, upp till datorerna i IceCube laboratory ovanpå isen.

Carl är där för att installera en elektronisk krets (FPGA) som direkt i hårdvara implementerar en algoritm som sorterar fram signalerna från de svagaste fotonspåren från rymden, spåren efter elektronneutriner från solen som råkat kollidera med någon molekyl nere i isen.

– Krocken ger upphov till ett svagt spår av små ljusimpulser – fotoner – och kan man hitta ljusspåren och se deras riktning kan man förstå varifrån i rymden neutrinen kom, förklarar Carl när han återvänt hem till ett våraktigt Stockholm.

– Just nu känns det orealistiskt att jag verkligen varit där.

Nej, 50-graders kyla i tunnlarna under Amundsen-Scott South Pole Station, bastubad med rusning till sydpolen några hundra meter bort tillhör inte precis vardagen. Stationen ligger på 3000 meters höjd, lufttrycket på polen motsvarar 4000 meter. Det kan, som Carl formulerar det, ge vissa intelligensproblem:

– Strax innan vi landa drog jag på mig kängorna – men kunde plötsligt inte knyta rosett, trots frenetiska försök.

För övrigt kan man inte tillskriva honom några problem med tänkandet. Det var när han funderade på ämne för examensarbetet på Y-linjen på LiTH som Carl tog kontakt med IceCube-projektet.

– Jag mailade de amerikanska forskarna men fick reda på att Sverige och forskare på Stockholms universitet också var med i samarbetet, säger han.

I Stockholm fanns vid tillfället den svenskättade fysikern David Nygren från Berkeley, San Francisco, som gästprofessor.

– En av världens främsta inom instrumentfysik. Han hade en idé om en algoritm som kunde byggas in direkt i elektroniken och som kunde ge en mångdubbelt högre beräkningskapacitet än mjukvaran i datorerna.

Examensarbetet fick han göra bland partikelfysikerna på Stockholms universitet. Det handlade om algoritmen och elektronik i fysisk tillämpning och efter examen fick Carl jobbet att implementera den och bygga själva kretsen Track Engine som nu alltså sitter på plats i IceCube.

– Förarbetet blev enormt eftersom designen är så komplex. Och allt måste testas, varenda delkomponent. Jag har väl skrivit sådär 10 000 rader kod till mjukvaran i den testmiljö jag själv fick utveckla.

Två små röda boxar med Track Engine, en i reserv, fick åka med i bagaget till polen. Den första kretsen fungerade fint.

– Men vi ville också få reservkretsen att fungera, ifall något skulle tillstöta under polarvintern när stationen är helt avstängd från yttervärlden. Då blev det lite upphak med strömförsörjningen.

In i det sista innan hemresan satt Carl Wernhoff på sydpolen, tänkte, lödde om och testade nya lösningar tills allt fungerade. Men han hann också tejpa upp en fin bild på kung Carl Gustaf i paraduniform innan han lämnade labbet.

Nu har han instrumentfysiken som ett slags avancerat extraknäck och tänker satsa på en teaterutbildning.

Inte helt överraskande. Stå på scenen gjorde han redan under studietiden, bland annat som konferencier på den stora Kalasmottagningen för de nya studenterna. Och tillsammans med studiekamraten Jonas Månsson fick han otaliga uppdrag som underhållande toastmaster på fester och arrangemang. Dessutom spelade han studentspex.

Samtidigt engagerade sig Carl studentfackligt, som klassrepresentant, i studienämnden, han jobbade med nollemottagningen och var med om att dra igång den svenska sektionen av en europeisk organisation för elektronikstudenter, EESTEC.

– Jag hade bestämt redan när jag började plugga. Jag skulle göra allt man bara man kunde under studieåren, säger Carl.

Dessutom hann han faktiskt studera. Y-linjen med internationell inriktning, tyska. Det blev utbytestermin i Regensburg men också ett halvårs avbrott för jobb på Cybaero som utvecklat förarlösa helikoptrar.

– Jag var till och med i Förenade Arabemiraten och levererade helikoptrar.

Livet har pendlat mellan elektronik/reglerteknik och teater/musik. De senaste tre åren har han läst musik på hel- eller deltid. En utbildning i klassisk komposition i Härnösand har satt spår i en hel hemsida på webben. Det har lett vidare till en inriktning på hans egen sång och på teater.

I höst väntar teaterutbildning. Han har blivit antagen till Stockholms Elementära Teaterskola och hoppas fortsatt kunna stötta ekonomin med timjobb på fysikinstitutionen på Stockholms universitet.

Kanske kommer vi att se honom som proffs på scen framöver, bondgrabben från Östra Skrukeby utanför Linköping, och tänka: var det inte han som for till sydpolen en gång?

Text Gunilla Pravitz
Ur LiU magasin nr 2 2011

• Namn: Carl Wernhoff
• Bor: i Stockholm
• Utbildning: började Y-linjen internationell 2003
• Gör just nu: satsar på sång och teater – med lite brödknäck i partikelfysikgruppen på Stockholms universitet
• Har just gjort: en elektronisk krets och installerat den i ett labb på Sydpolen
• Bästa lärare: måste jag välja blir det Peter Münger, fenomenal föreläsare i elektromagnetism, en av Y-linjens svåraste kurser
• Bästa minne: Premiären och föreställningarna första gången jag var skådespelare i Holgerspexet

Länktips
Carls blogg från sydpolen
Animation om neutriner

 

Sidansvarig: alumni@liu.se
Senast uppdaterad: Mon Aug 15 14:40:13 CEST 2011