Tillbaka i bassängen

Hon är tillbaka i bassängen på allvar igen, elitsimmerskan Anette Philipsson. Förr, 1984 och 1988, var det OS som gällde. Nu knäcker hon rekord på löpande band i simningens masterklasser 45-49 år.

I augusti gick Masters-VM i Göteborg och Anette Philipsson simmade hem inte mindre än tre guld och var bara tre tiondelar från att sätta världsrekord på 50 meter frisim. Hon visade att takterna sitter i från sin tid som elitsimmerska på 1980-talet.

Åren däremellan har varit lite mer vanliga, med utbildning till personalvetare på Linköpings universitet, familj (två barn) och jobb på LiU. Senaste åren som forskningskoordinator på Hälsouniversitetet, men från oktober har hon fått nytt uppdrag. Som Hälsouniversitetets kanslichef.

– Det kan nog bli en tuff utmaning att gå från medarbetare till chef, säger hon.

– Men administration är något jag bryr mig om. Och Hälsouniversitetet jobbar med dagsaktuella frågor som är angelägna, det gör förstås jobbet mer intressant. Vi är väldigt bra på utbildningssidan, jag hoppas bland annat att kunna lyfta forskningssidan.

Den återupptagna simningen är ett sätt att koppla av, påstår hon. Stenhård träning kvällar och morgnar, är det att koppla av?

– Simning är en bra ventil! Man får utlopp för allt. Det är avkoppling, man tömmer huvudet totalt. Och i bastun efteråt träffar man en massa olika människor och allt möjligt avhandlas.

Tre guld i Masters-VM i augusti. Hur mycket tränade du inför det?

– Fyra kvällar i veckan. Och så morgonpass. Men att ligga i bassängen typ halv sex på morgonen gillar jag inte, det känns inte riktigt normalt. Tvärt om, det är fullkomligt vansinne. Ju mer jag tänker på det, desto mer onaturligt förefaller det mig.

Vad fick dig att börja om med elitsimningen?

– Simningen var först bara mitt sätt att motionera. Men det blev tråkigt att simma utan att ha det mål som tävlandet ger. Fast det var ganska tufft mentalt att börja om. Att stå på startpallen kändes likadant som det gjorde när jag var aktiv på 80-talet – men förutsättningarna var
andra. Jag blev tvungen att skaffa mig andra referensramar.

– Sedan har vi väldigt roligt när vi i LASS tränar. Ända tills vi står på startpallen när det är tävling. Då är det på liv och död. Jag tycker det är väldigt jobbigt att förlora.

Träningsformerna har utvecklats en hel del sedan 80-talet, berättar Anette Philipsson.

– Förr handlade allt om mängd, vi elitsimmare tillbringade i princip all vår vakna tid i vattnet. Idag är det mer varierat. Vi tränar simteknik, använder paddlar och simfötter för att komma upp i ytan, värmer upp på land med bålrullningar och stångprogram. När jag förr var aktiv simmade man med armarna, nu simmar man med kroppen.

Har du investerat i någon ny baddräkt?

– Nej, jag kör med den urgamla typen. Sedan nyår får man inte heller använda vilka superbaddräkter som helst.

Nu är du uppflyttad till åldersklass 45-49. Hur länge tänker du hålla på?

– Mina förebilder finns i stockholmsklubben Hellas, de har ett damlag som är 80+ och som knäcker rekord. Det är det som är så roligt med masterklasser: man kan hålla på hela livet.

Särskilt roligt måste det förstås vara när guldmedaljerna bara ramlar in på VM. Två guld på samma dag, dessutom. Hur gick det där till?

– För mig började VM med bland annat 400 meter medley, en distans som kräver att man hushållar med krafterna så man alls orkar i mål. Efter det loppet kändes 50 meter frisim som rena kicken, inte behöva tänka, bara en bassänglängd och några få andningar. Det var bara att satsa.

Anette Philipsson vevade på som en galning, påstår hon, och det gick ju hem. Guld och bara tre tiondelar världsrekordet. Men svenskt, nordiskt och europarekord i klassen 45-49 är ju inte så illa det heller. Sen då?

– Då var jag i ett flow, samma dag tog jag senare hem guldet på 200 meter medley och slog svenskt och nordiskt rekord. Det var ju kul.

Rekordet putsade hon med inte mindre än 14 sekunder. Flytet höll i sig två dagar senare med. Guld i 100 meter ryggsim och nytt svenskt rekord.

Efter VM dröjer det med nya utmaningar i simbassängen. Det kan ju räcka med de nya, administrativa.

Kanslichef, är det ett roligt jobb?

– Kom igen om ett år, säger Anette Philipsson, då ska jag svara på den frågan!

Text Gunilla Pravitz
Foto Göran Billeson
Ur LiU magasin nr 3 2010

Sidansvarig: alumni@liu.se
Senast uppdaterad: Mon Jun 27 17:16:14 CEST 2011